Konventionen ger FN-rapportören starkt mandat

Det är tre frågor som Shuaib Chalklen särskilt vill prioritera i sitt uppdrag som FN:s särskilde rapportör i handikappfrågor. Det är konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, det internationella utvecklingssamarbetet och livsvillkoren för kvinnor med psykosociala funktionsnedsättningar.

Shuaib Chalklen är FN-rapportör i handikappfrågor sedan nästan ett år. Nu är han på Sverigebesök, inbjuden av Shia. Till intervjun kommer han från ett möte på Sida där han framför allt har talat om en av de frågor han vill prioritera som rapportör, den som handlar om att västvärlden måste inkludera människor med funktionsnedsättning i sitt internationella utvecklingssamarbete. Han utgår från artikel 32 om internationellt utvecklingssamarbete i rättighetskonventionen för personer med funktionsnedsättning när han talar om den här frågan.

-Sverige kan bli ett föregångsland. Det finns en mängd projekt som riktar sig till människor med funktionsnedsättning. Shia, till exempel, gör ett väldigt bra jobb men alla människor ska finnas med i alla projekt. Om människor med funktionsnedsättning inte är medräknade blir de utestängda från det som byggs och förbättras och hamnar ännu längre bort från det som andra har tillgång till. Det gäller skolan, sjukvården, allt.

Utvecklingssamarbetet handlar framför allt om att minska fattigdom och människor med funktionsnedsättning finns bland de allra fattigaste på jorden, så de måste finns med i fattigdomsbekämpningen, förklarar Shuaib Chalklen.

Det handlar om juridik

Konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning är ett av Shuaib Chalklens arbetsredskap. Han är den tredje FN-rapportören i handikappfrågor och genom konventionen har han fått ett starkare mandat än sina företrädare, Bengt Lindqvist och Hissa Al Thani. De arbetade framför allt utifrån Standardreglerna som kom till på nittiotalet. Nu när konventionen finns handlar ländernas handikappolitik om juridik och lagliga rättigheter, inte bara om regeringarnas goda vilja.
Jag ska arbeta för att ge världens länder kunskap om konventionen och få dem att ratificera den. När de väl har gjort det har de förbundit sig att följa den och ska rapportera till FN om hur de arbetar.

Att länderna ska rapportera om sitt arbete ser Shuaib Chalklen som en garanti för att livsvillkoren för människor med funktionsnedsättning verkligen ska förändras. Det kan inte längre stanna vid en namnteckning på ett papper, ratificeringen måste följas av handling.

De mest utsatta kvinnorna

Konventionen har en särskild artikel om rättigheter för kvinnor med funktionsnedsättning. Shuaib Chalklen anser också att världens länder särskilt måste förbättra situationen för kvinnor som har psykosociala funktionsnedsättningar. I de flesta länder är kvinnor med funktionsnedsättning fattigast och mest utsatta av alla, och kvinnor som har psykiska funktionsnedsättningar är de allra mest utsatta.

-Innan jag besöker ett land försöker jag samla den kunskap som finns om kvinnornas situation och tar sedan upp frågan med dem jag träffar.

Än så länge har han inte kunnat besöka många länder därför att han har för små resurser. Sydafrikas tidigare president Thabo Mbeki hade utlovat finansiering, men med Jacob Zuma som president har det löftet inte hållits. Nu söker han därför finansiellt stöd från länder som Sverige, Norge och Finland. Hittills har han i stort sett bara kunnat åka till de länder som kan betala hans resa.
Det ska inte vara så att det land jag reser till ska stå för kostnaderna men det är den enda lösningen så länge jag inte har tillräckligt med pengar. När jag är i ett land försöker jag träffa så många som möjligt. När jag besökte Sverige första gången som FN-rapportör i december förra året träffade jag bland andra socialministern, Maria Larsson.

Den närmaste tiden ska han besöka Berlin för att tala på en konferens som Inclusion International ordnar och Genève för att delta i ett möte med FN:s alla särskilda rapportörer. Arrangörerna betalar hans resa.

Det enda fattiga land Shuaib Chalklen har besökt i sin roll som rapportör är Etiopien. Då hade landet ännu inte ratificerat konventionen, men parlamentsledamöter som han träffade sa att det ska ske efter valet som hölls den första juni. Och mycket riktigt, den tredje juni blev Etiopien det 87:e landet som ratificerade konventionen.

Trots att Shuaib Chalklen inte kunnat träffa så många afrikanska länder än vet han ändå mycket om livsvillkoren för människor med funktionsnedsättning i Afrika. I flera år var han kanslichef för den afrikanska handikappdekaden som pågick till 2009. I några av länderna kan man se att dekaden har bidragit till förändringar, anser han och nämner Tanzania och Rwanda som de bästa exemplen. Senegal är ett exempel på länder där ingenting har blivit bättre, trots dekaden. Men Afrika får en chans till, en ny dekad har utlysts. Shuaib Chalklen kallar dekaden till och med för en nödvändig institution.
Den behövs för att driva och samordna det handikappolitiska arbetet eftersom Afrika inte har några kontinentala handikapporganisationer. Jag vet inte om dekaden har några ekonomiska resurser men jag hoppas att man fortsätter att arbeta.

Ledde Sydafrikas integreringspolitik

Innan Shuaib Chalklen blev engagerad i den afrikanska dekaden var han ledande i arbetet att forma en integrerad handikappolitik när hans hemland Sydafrika blev demokratiskt på nittiotalet. Några viktiga inslag i den politiken var att landet fick ett tiotal parlamentsledamöter med funktionsnedsättning och att det inrättades avdelningar för handikappfrågor både i regeringskansliet och i varje provins. Människor med funktionsnedsättning började kvoteras in på högskolan och i arbetslivet.

En stor del av befolkningen i Sydafrika lever ännu i fattigdom och de flesta med funktionsnedsättning finns bland dem, men delaktighetspolitiken gav utbildning och arbete till många som inte hade haft en chans till ett bra liv under apartheidtiden. Och den gav självkänsla och hopp för många andra. Erfarenheten av det arbetet har Shuaib Chalklen med sig när han nu ska inspirera världens länder att stärka de mänskliga rättigheterna för dem som lever med funktionsnedsättning.

-Jag har nytta av min kunskap från Sydafrika på många sätt. Den hjälper mig att förstå hur regeringar tänker. Samtidigt måste jag vara medveten om att de tänker väldigt olika. Det är viktigt att inte komma till ett land och vara kritisk, utan i stället uppmärksamma det goda som landet har åstadkommit.

Många utmaningar återstår

Shuaib Chalklen använder det diplomatiska ordet ”challenges”, utmaningar. Han talar inte om för länderna vad de inte har gjort, utan betonar vilka utmaningar de har kvar att ta tag i.
I regel håller regeringarna med mig om vad som saknas för människor med funktionsnedsättning. Men det är inte jag som ska bestämma hur de ska arbeta vidare, det ska de göra själva.

Det har gått trettio år sedan FN utlyste den internationella handikappdekaden och femton år sedan världens länder enades om Standardreglerna. Har livsvillkoren blivit bättre för människor med funktionsnedsättning på de här åren?

-Det beror på var i världen man bor. I många länder i Afrika har villkoren förändrats väldigt lite, i små, små steg. I norr har de förändrats mycket. Jag var i Sverige första gången för femton år sedan och tycker att tillgängligheten har blivit bättre sedan dess. Nu åker jag tunnelbana här i Stockholm utan problem. Och tåget från Arlanda är helt tillgängligt.

I januari nästa år ska Shuaib Chalklen överlämna den första rapporten om sitt arbete till FN:s kommission för social utveckling. Han hoppas få ekonomiskt stöd till sitt arbete så att han har mycket utfört arbete att rapportera då. Han är hoppfull. Finland kommer att ge stöd, mötet han just haft med Sida var positivt och nu ska han besöka Norge i samma ärende.

-Jag är optimistisk. Det är ett fantastiskt uppdrag det här, men det är omöjligt att åstadkomma något utan resurser, så det måste lösa sig.

Text: Malena Sjöberg
Foto: Julia Sjöberg