30 år av internationellt engagemang

Efter Roland Håkanssons inledning fortsatte eftermiddagen med ett samtal mellan fyra kvinnor som stått på barrikaderna under Shias 30 år. Birgitta Andersson, Barbro Carlsson, Kicki Nordström och Tiina Nummi Södergren har på olika sätt varit internationellt aktiva – såväl inom sina egna organisationer som inom Shia.

År 1981 hade av FN proklamerats som det internationella handikappåret. Handikappdekaden inleddes. Shia grundades som ett paraply för handikapporganisationernas bistånd, inom ramen för Sida.

Partnerskapet – grunden för allt vårt utvecklingssamarbete

– Redan från början var det viktigt att lyfta fram att Shia inte äger projekten. Shias funktion har alltid varit att stötta och möjliggöra medlemsorganisationernas partnerskap med deras systerorganisationer. Det är därför som medlemsorganisationernas engagemang är så viktigt, sade Birgitta Andersson, före detta ordförande i Shia och DHR - Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder.

Hon framhöll vikten av att det finns ett engagemang och politik för det internationella arbetet inom organisationerna.

– Om det saknas finns det inte någon grund att bygga utvecklingssamarbetet på, sade Birgitta.

– Det är jätteviktigt att vi lyfter fram betydelsen av det internationella arbetet i våra egna organisationer, men vi måste också vara medvetna om att det inte alltid är lätt, fortsatte Tiina Nummi Södergren. Hon har arbetat på Shia med bland annat kvinnofrågor i  Sri Lanka, Sydafrika och flera afrikanska länder, och hon var tills nyligen ordförande i SRF – Synskadades Riksförbund.

– Vi är inte vana vid varandras arbetssätt och när vi tillsammans med våra partners planerar verksamheten måste vi vara medvetna om att de som ska utföra arbetet lever i en helt annan kultur och atmosfär än vad vi gör, påpekade hon.

Tiina berättade om ett par tillfällen när hon i efterhand förstått att hon tagit vissa saker för givna, som inte alls var självklara för medlemmarna i samarbetsorganisationen. Vid ett tillfälle förklarade till exempel medlemmarna i en kvinnokommitté att de inte kunde utföra det planerade arbetet för att de saknade pengar. Tiina blev förvånad då hon visste att det i projektplaneringen tydligt framgick att en viss summa pengar var avsatt till kvinnokommitténs arbete.

– Kvinnorna i organisationen berättade då att det var helt omöjligt för dem att gå till organisationens ordförande och fråga hur mycket pengar de hade till sitt förfogande. Det hade vi inte alls haft med i beräkningarna och det blev en ögonöppnare för oss. Efter det fick vi ha det här perspektivet i åtanke när vi utformade projekten och våra rutiner för utbetalningar, sade Tiina.

Kvinnor med funktionsnedsättning - en del av kvinnokampen

– Arbetet för ökad jämställdhet och kvinnors rätt har hela tiden varit viktiga frågor för oss, sade Barbro Carlsson som under sex på 1990-talet arbetade nära Birgitta. Vi arbetade mycket med att synliggöra kvinnor med funktionsnedsättning, sade Barbro, som själv deltog i dåvarande jämställdhetsministern Mona Sahlins delegation i FN:s stora kvinnokonferens i Beijing 1995.

Både Tiina Nummi Södergren och Kicki Nordström var också med i Beijing. De deltog i kvinnokonferensens NGO-forum

– Jag minns kvinnokonferensen som en fantastisk upplevelse. Vi deltog på så många seminarier och möten som möjligt, vi ställde frågor och gjorde oss så synliga vi bara kunde, sade Tiina. Med oss hade vi ett temanummer av Handling som handlade om kvinnor med funktionsnedsättning som vi hade döpt till ”Women on the move”.

Tidningen användes för att sprida funktionshinderrörelsens budskap. De tyckte alla att de lyckades göra avtryck och att de fick gehör för de perspektiv de framförde.

– Jämställdhet i världen kan inte uppnås utan att kvinnor blir mer delaktiga, sade Kicki.

Hon har själv arbetat med att hålla kurser i ledarskap för kvinnor i synskadeorganisationer i Afrika och Asien. Ett inslag där har varit att reda ut vilket smygande förtryck det finns i de så kallade härskarteknikerna, som först definierades av den norska socialpsykologen Berit Ås.

– Det handlar om att ignorera eller förlöjliga människor. Vi har på våra kurser lyft fram hur härskartekniker drabbar inte bara kvinnor, utan även män med funktionsnedsättning, berättade Kicki och fortsatte:

– Vårt arbete resulterade på flera håll i att det bildades kvinnokommittéer i varje region. Flera av dem är fortfarande aktiva, särskilt i Afrika.

FN:s standardregler bidrog till att göra funktionshinderfrågan till en rättighetsfråga

Några år före kvinnokonferensen, år 1993, hade FN antagit Standardregler för att tillförsäkra människor med funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet. Kvinnorna i panelen har på olika sätt bidragit till standardreglerna och till att FN 2006 antog en Konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsätt. En konvention som FN:s medlemsländer på olika sätt nu införlivar med sin lagstiftning och förvaltning.

– Vi arbetade mycket för att kvinnor med funktionsnedsättning skulle komma in i texten, berättade Tiina. Tyvärr blev det inte riktigt så som vi hade tänkt oss, men standardreglerna blev ändå ett viktigt verktyg för funktionshinderrörelsen.

Gunnel Bergström, moderator under jubileet, framförde en välgångsönskan till Shia från Bengt Lindqvist, som tidigare var FN:s särskilde rapportör i funktionshinderfrågor. I sin hälsning poängterade han särskilt den betydelse som FN:s standardregler hade för att förändra synen på funktionshinder, från att ha setts som en medicinsk fråga till att bli betraktad som en rättighetsfråga.

– Idag kan man tycka att standardreglerna lite har spelat ut sin roll, efter det att FN:s konvention om rättigheter för människor med funktionsnedsättning antogs 2006. Men de är viktiga i den meningen att de låg till grund för konventionen, och det fina med standardreglerna är också att de är utformade som ett handlingsprogram, sade Barbro Carlsson.

I Sydafrika hade de inte så mycket att lära av oss

År 1994 infördes demokrati i Sydafrika efter en lång period av apartheid och utpräglat rasförtryck. Barbro beskrev samarbetet som då inleddes med de sydafrikanska systerorganisationerna som hennes kanske starkaste minne av tiden på Shia.

– I Sydafrika mötte vi starka organisationer som hade varit politiskt aktiva under kampen mot apartheid. Den sydafrikanska konstitutionen kom också att på ett unikt sätt inkludera alla medborgare i det sydafrikanska samhället. Jag var djupt rörd och tagen när jag tillsammans med Shuaib Chalklen, som senare kom att bli FN:s särskilde rapportör i funktionshinderfrågor, rullade in i det sydafrikanska parlamentet. Som svart sydafrikan hade Shuaib Chalklen aldrig tidigare fått besöka parlamentet och vi var nog också en rätt ovanlig syn där vi kom i våra rullstolar, berättade hon.

Hon berättade också att de sydafrikanska organisationerna inte var så lätta samarbeta med.

– Shuiab Chalklen sade på ett tidigt stadium att de inte hade något att lära av oss. Det i sig var en spännande lärdom, sade Barbro. På den tiden använde inte vi svenskar begrepp som ”diskriminering” när vi beskrev samhället och vår situation. Det var för över 15 år sen och sen dess har, precis som Roland sade tidigare, en hel del hänt även hos oss, avslutade hon.

Birgitta tillade att samarbetet med Sydafrika, Uganda, Tanzania och flera andra länder är goda exempel på hur viktigt det är att samarbetsorganisationerna i de olika länderna träffas, så att kunskaper och erfarenheter sprids direkt "syd-syd" emellan.